Kafkaism.
Här under ytan kan hon minnas precis hur hans ögon lyste när han berättade för henne om kafkaismen. Så noga hon lyssnade till hans varje ord (som om hon visste att hon snart skulle bli döv)
Hon minns hur hon gick nerför gatan. Hur orden formade sig på hennes läppar och hur de dansade över hennes tunga. Så lätt det plötsligt var att tala, minns hon att hon hade tänkt. Så lätt benen plötsligt bär mig, hade hon tänkt, precis som om jag kunde dansa igen.
Under ytan kan hon minnas hur hon en gång bett honom att snälla, berätta igen. Hur han mött hennes blick, hur hon mött hans blick. Så outgrundlig den plötsligt tycktes henne. Som om hans hjärta plötsligt börjat pumpa vatten, som om han insett hur förlorad hon var.
En gång hade han tömts på värme, allt detta visste hon (hon kom till och med ihåg på vilka ord han lagt betoningarna den gången han berättade). Men hon mindes hur denna intetsägande blick ändå sagt någonting, bara till henne.
Hon hade anat litet liv.
Sedan hade hennes ögon svämmat över. Hon hade med ens kännt hans armars värme omsluta henne. Hon mindes att hon önskade att de verkligen gjort det, på riktigt.
Under ytan. Hon hade hatat hans feghet. Hon mindes hur hon tagit sin sjal, sina papper. Hur hon dragit fingrarna genom håret (på samma sätt som han brukade göra för att befria sina ögon när hans eget hår blev för påträngande. Precis på samma sätt, hade hon tänkt).
Hur röda hade hennes ögon varit? Hade hon sett ut som hon kännt sig? Hon hade inte brytt sig. Nej, hon hade inte ens tagit med sig cigaretterna.
Nu minns hon hur ljudet fortplantat sig i hennes huvud. Ljudet som ingen någonsin kommer kunna ta miste på.
Hon hade hört hur porslinet krossades. Hon hade noga lyssnat, tyckt sig höra en melodi spelas när skärvorna spreds över golvet.
Under ytan hör hon den fortfarande. Hon är fortfarande så säker på varje ljudvågs eget läte, precis så säker som när benen plötsligt bar henne så lätt. Hon hade undrat om hon skulle börja dansa. Melodin spelades, orden kom till henne. Benen bar och kroppen lydde inte, alls.
Här under ytan minns hon hur hon gått hem, hur hon hört hans ord om Kafkas sätt, likt en sång till porslinet. Hon hade åter sett hans ögon. Hennes kropp hade inte lytt. Tankarna hade bara snurrat. Benen hade sprungit. Ytan hade brutits. Hon föll, och hon hade sjunkit som en sten.
Här ligger hon nu. Tryggt under ytan. Öppnar sin mun. Låter sitt sitt hjärta pumpa vatten. Låter sina lungor fyllas med vatten. Låter sitt blod bytas ut. Sitt liv smältas ner. Låter sina ögon svämma över.
Låter de där orden slutligen slungas ut ur sin mun. Låter sin kropp ta hennes själ vid armen, låter dem slutligen få kontakt. Sedan minns hon ingenting annat än att hon tänkt att hon alltid vetat precis hur döden skulle kännas.
