anteckningsblock, och dikter

jag drömde
om bubblorna
i taket
om min döda guldfisk.
granaterna i luften
hålen i marken
och om vattnet
på vårat
golv.
jag vaknade hörde
husets hjärtslag
någon stryker runt
här i våran lägenhet
kanske är det ett spöke
eller bara
jag.
jag öppnade
mina ögon
trodde att min syster
var död.
såg solen gå upp
över husen här vid riddarfjärden
såg sen
hur den åter gick
i moln.

   Här under ytan kan hon minnas precis hur hans ögon lyste när han berättade för henne om kafkaismen. Så noga hon lyssnade till hans varje ord (som om hon visste att hon snart skulle bli döv)
   Hon minns hur hon gick nerför gatan. Hur orden formade sig på hennes läppar och hur de dansade över hennes tunga. Så lätt det plötsligt var att tala, minns hon att hon hade tänkt. Så lätt benen plötsligt bär mig, hade hon tänkt, precis som om jag kunde dansa igen.

   Under ytan kan hon minnas hur hon en gång bett honom att snälla, berätta igen. Hur han mött hennes blick, hur hon mött hans blick. Så outgrundlig den plötsligt tycktes henne. Som om hans hjärta plötsligt börjat pumpa vatten, som om han insett hur förlorad hon var.
   En gång hade han tömts på värme, allt detta visste hon (hon kom till och med ihåg på vilka ord han lagt betoningarna den gången han berättade). Men hon mindes hur denna intetsägande blick ändå sagt någonting, bara till henne.
   Hon hade anat litet liv.
   Sedan hade hennes ögon svämmat över. Hon hade med ens kännt hans armars värme omsluta henne. Hon mindes att hon önskade att de verkligen gjort det, på riktigt.
   Under ytan. Hon hade hatat hans feghet. Hon mindes hur hon tagit sin sjal, sina papper. Hur hon dragit fingrarna genom håret (på samma sätt som han brukade göra för att befria sina ögon när hans eget hår blev för påträngande. Precis på samma sätt, hade hon tänkt).
   Hur röda hade hennes ögon varit? Hade hon sett ut som hon kännt sig? Hon hade inte brytt sig. Nej, hon hade inte ens tagit med sig cigaretterna.
   Nu minns hon hur ljudet fortplantat sig i hennes huvud. Ljudet som ingen någonsin kommer kunna ta miste på.
   Hon hade hört hur porslinet krossades. Hon hade noga lyssnat, tyckt sig höra en melodi spelas när skärvorna spreds över golvet.
   Under ytan hör hon den fortfarande. Hon är fortfarande så säker på varje ljudvågs eget läte, precis så säker som när benen plötsligt bar henne så lätt. Hon hade undrat om hon skulle börja dansa. Melodin spelades, orden kom till henne. Benen bar och kroppen lydde inte, alls.
   Här under ytan minns hon hur hon gått hem, hur hon hört hans ord om Kafkas sätt, likt en sång till porslinet. Hon hade åter sett hans ögon. Hennes kropp hade inte lytt. Tankarna hade bara snurrat. Benen hade sprungit. Ytan hade brutits. Hon föll, och hon hade sjunkit som en sten.
   Här ligger hon nu. Tryggt under ytan. Öppnar sin mun. Låter sitt sitt hjärta pumpa vatten. Låter sina lungor fyllas med vatten. Låter sitt blod bytas ut. Sitt liv smältas ner. Låter sina ögon svämma över.
   Låter de där orden slutligen slungas ut ur sin mun. Låter sin kropp ta hennes själ vid armen, låter dem slutligen få kontakt.   Sedan minns hon ingenting annat än att hon tänkt att hon alltid vetat precis hur döden skulle kännas.

dina kompisar avskyr mig, men det gör inget
för att jag hatar de lika mycket
allt jag vill är att du, ska sakna
mig
ett behov av uppmärksamhet
ilska, sorg, glädje
om ditt hjärta inte hade varit av plast
hade du kanske förstått

du hade inget underhudsfett du heller
minns ögonfärger brunt grönt grått lite blått
du gick över skolgården med jeans i knävecken
och en svart t-shirt och hår som flög åt alla håll
ditt skratt ditt alldeles för stora hjärta
du hade för bleka armar för sommarsolen och
alldeles för få fräknar

och ditt namn bara ligger här på min tunga
väntar på att få bli nämnt
på ett flyktigt sätt

vinflaskan
i kroppen
solen går upp över sollentuna
 min egen stad

det gula mot det blåa
och jag förstod
vad erik menade

en fågel kvittrade om mig
en liten bäck ned för kullen
vatten
det klaraste
din bruna hy mot gräset
 det känns som igår

klockan blev fem
vi sjöng hellström på ditt rum
det sprakade lite om dina ögon
 som om tiden stått still

Cykelspår
och långt blont hår
Tandkräm på tröjan
och snubblande fötter
Du trillar när du går
du trampar på mina tår
fast inte med flit

Uppväxt
och jag är stor
men du är större, du har nu kort hår
Framtiden som skulle vara vår
den blev alltid de andras
Nu är det jag som snubblar
som trampar på dina tår
fast med flit

Skilda vägar
och jag ser dig inte mer
minns än hur du fick tiden att försvinna
nu är det du som inte får hinna
leva

En tumör fick jag höra igår
en cellgiftsstråle snart finns du inte mer
Jag minns ditt hår
och mina ömma tår
Jag saknar dig William

Framtiden var aldrig vår
men minnena de är mina

men minnena de är mina

folk kan inte längre nå mig
trårar rinner inte längre
de är instängda
regnmoln förföljer mig
ljus är för långt bort, snart glömt
hjärtat bultar ovanligt högt
och tydligt, nära
uppskavda sårskorpor
blottar minnen och saknad
jag måste vara
levande begravd
i mig själv

vi lever. eller
gör vi det,
belzec?
hur länge kan vi dras ihop
inåt, våra ben
sticker
utåt
(i mig)
och fiskenätet täcker inte
mina revben
(det)
ramlar av.
två överlever. våra
kroppar visar
alla
andra sex miljoner
döda kroppar.

trettonfjortonfemtonsextonsjutton

du gick alltid samma stig när du kände dig ensam samma
trånga stig genom skogen du släpade dina fötter mot kottar
och småsten och drog dig fram när du kände dig ensam
du brukade följa vägen längs med bäcken bort till bron
                     den hemmagjorda bron den med pelare av skog
du säger: jag kände mig bara ensam
                 men jag var ju ung

artonnittontjugotjugoetttjugotvå

                                           ung
och du har ännu inte hittat modet hittat orden hittat
hoppet jag ville ge dig sanningen är inte alltid brutal säger hon
till dig du vill slå henne våra fötter blir iskalla och
pendeltågets gråa golv glittrar när våra tårar slås i bitar
du säger ingenting nu

tjugotretjugofyratjugofemtjugosex

om allt var kvar skulle vi ändå inte återvända en oskriven lag
det går inte en dag utan att jag sväljer det helt all skit jag begråter du
förlåter mig ändå aldrig för den asfalterade stigen metallen som
håller bron uppe håller dig uppe mig uppe metallen

tjugosju

dom tar allt ifrån dig nu

drömmar ekar i mina öron, om oskyldiga syner ber jag.
låt mig slippa allt vasst som avslöjas i outtalade meningar,
fyller hela mitt rum, kryper längs mina väggar,
fyller era hus.
jag skulle läsa på mina armar om du gav mig ögon för att se.